Bringin sexy back

Jag känner mig priciiis som Justin Timberlake (eller Kerstin Timberlake som han heter i initierade kretsar) när jag hasar runt på jobbet i stödstrumpor fotinlägg och den lille elastiska bindan jag har fått till handleden. Asså inte för att vara sån, jag älskar dem var och en för allt vad de gör för mig men är det hett? Nej icke.
Förstå att jag har skodon för 3000 lusidorer och det är ändå inga Manolo Blahnik. Orättvisans orättvisa.
På plussidan är att det är ingen som ser mina klumpfötter och handledsgrejen kan jag ju ha fått av att banzaia nazister. Inte för att jag sett någon nazist på länge. Men ändå.

Jag tryckte gilla på åskvädret i går kväll, nä jag gillade det faktisk bara i den ouppkopplade verkligheten. Släckte ner i lägenheten och tittade på mästerverket en lång stund. Älskar åska. Det luktar gott också, liksom elektriskt. Vi skulle få mer åska idag men den frös tydligen inne. Kanske är det Försäkringskassan som har ansvar för åskan. I så fall måste de utreda i 30 dagar innan de gör en åsk-utbetalning. Såna är de på Försäkringskassan. Djävulens lärjungar.

Bada bada baaada!

Men sicket väder va!

Jag börjar få prestigeångest i badfrågan, så här dags i juni finns det liksom inga ursäkter till att inte nedsänka sin lekamen i 14-gradigt vatten och frusta -Gud så friskt! Jag tror det ska ske i dag. Just idag är jag stark.

Igår var jag i Folket Park, det var någon sorts festival och skitmycket folk o skithög musik, jag längtade lite till Uddeholmsparken kan jag säga. Jag urkar inte lyssna på skithög Socamusik från scenen och träffa sjuttimiljarder människor.  Jag hade jättetrevligt sällskap men hela upplägget var ba för mycket. Jag vill hellre sitta under en korkek och lukta på blommorna, så jag smet efter en stund och drog mig hem för att äta smox o titta på Bourne Identety. Älska me-time.

Vidare är det countdown till semestern och St. Tropez. Jag har hårdtränat med vita jeans och stora turkossmycken. Star Quality har jag ju redan. Det ska bli fan-tas-tiskt!

Jobbat extremlite denna veckan, då är det lätt att vara på ett lysande humör på jobbet. Trist att det ska vara så. 40 timmars arbetsvecka är alldeles för mycket, så är det bara. 30 timmar som jag jobbar är också för mycket. Det ultimata vore att lägga arbetstiden på en nivå där alla kan känna glädje och pepp att göra ett bra jobb och inte bara pressa sig igenom ännu en dag så man få komma hem någon förbannad gång.
Samtidigt är fritiden mer värd för mig nu än när jag var ledig jämt. Fast det är klart, jag var ju ledig i flera år. Det kan ju få den bästa att tröttna. Eller ledig o ledig men jag löneslavade inte i alla fall.

En annan intressant grej jag tänkt på i det sista är arbetsförmedlingens totala ointresse. Nu alltså. Innan gick jag på aktivitetsstöd och då bevakades varje steg jag tog. Mitt aktivitetsstöd var 9000 i månaden efter skatt. Nu har jag en utvecklingsanställning, AF pröjsar 80% av lönen och ett anordnarbidrag på 130 kr om dagen till Emmaus. Hade jag betalat 20 000 i månaden till någon hade jag varit lite intresserad av att veta vad som händer. Men det är ju olika det där.

Eller så är det helt enkelt så att arbetslinjen är en diciplinär fråga och inte en ekonomisk. Att få bidrag är som att krama vatten ur gråsten men trolla bidraget till anställningsbidrag så har kassakistan ingen botten. Asså, jag gillar att ha ett jobb men den mentaliteten provocerar mig.

Nu ska jag intensivdata och sedan - till havs!