Krama era söner

Igår när jag skulle hem på lunchen och tvätta cyklade ett barn in i en stolpe så det sa pang.
Jag och tre tysktalande kurdiska farbröder gick dit för att kolla läget och eftersom det var dåligt ställt med både tyskan och kurdiskan hos mig och barnet gick vi till mitt jobb och inväntade föräldrarna.

Barnet är lite yrt, illamående och har ont i huvudet och vi småpratar lite sådär som man gör när man inte riktigt vet vad man ska göra.

Till slut kommer pappan och säger det första han gör:
-Kan du öppna och stänga munnen?
Thats it liksom. Kan du öppna och stänga munnen. Ingen kram, inget hur mår du, inget jag blev så himla orolig vad fint att du mår bra.
Varför?
Barnet är en pojke.
Kanske dömer jag pappan för hårt. Men jag tror inte att det är en slump att pojkbarn får så lite tröst och så lite plats för känslor som rädsla och oro.

För några somrar sedan satt jag och några kompisar vid en badplats och en annan liten kille cyklar omkull i gruset. Han gråter och gråter och gråter men hans pappa bara står där och säger:
-Det är lugnt, vi ska spela lite fotboll nu.

Okej, jag har inga barn. Jag kanske gör en grav felbedömning nu. Igen, jag kanske dömer pappan för hårt. Men kan en unge få för mycket kramar? Behöver inte alla, stora som små få bekräftat att alla känslor är okej?

Annars lär sig barnen att en kille inte gråter, en kille visar inte sina känslor och en kille behöver ingen tröst. Killar som gör det är inga riktiga killar. Precis som deras pappor lärde sig en gång när de var små och cyklade omkull.

När jag tänker på barn och könsstereotyper blir det oftast småtjejernas situation jag som stortjej upprörs mest av. Men detta är fan småkillarnas stora förlust.

Gör inte era söner till känslomässiga krymplingar.
Krama era söner.