Tack Queer-as-folks!

I min ålder (33) har i stort sett alla mina jämnåriga stadgat sig. Folk gifter sig, köper IKEAsoffa och får barn. Jag får panik. Närå. Inte just nu och inte lika ofta längre men det händer.
Fast jag egentligen är väldigt nöjd med min tillvaro. Den här hetsen, var kommer den ifrån?
Jag tänker att jag ändå är lyckligt lottad. Jag har världens bästa vänner som utan att blinka räknar mig och min kamphund som en familj. Inget jävla tjat om drömprinsen. Om barnet som ska göra livet och kvinnoidentiteten fullkomlig.
Jag tackar HBTQ-rörelsen för det. Att familj är ett mycket brett begrepp. Att vi som avviker från normen också räknas.
Tack.