Det är okej livet, allt är förlåtet.

Precis när jag hade tänkt säcka ihop totalt över Afs oförmåga att ge mig mitt berättigade lönebidrag svepte min ordinarie Arbetsförmedlare in som en byråkratisk vind och löste det hela. Utvecklingsanställning i ett år. Jo jag tackar.

Nu när jag har ett riktigt jobb och är en riktig knegare ska jag också börja ägna mig åt arbetarkultur som rösta på moderaterna, hata bidragstagare och håna hemlösa.

För jag antar att det är det som är Moderaternas syfte med att lansera sig som ett arbetarparti för andra valet i rad. Inte arbetarklass mot överklass utan lönearbetare mot bidragstagare.

Skräcken inför att bli arbetslös blir till skräck för arbetslösa som får klä skott för allt från bristande moral till landets ekonomi.

Samtidigt är full pysselsättning en omöjlighet. Dels för att inflationen skulle gå i taket och dels för att om inte fattigstugan finns vad ska arbetsgivare annars hota folk med som inte jobbar och håller käften. Jag kan tänka mig att många skulle ha en annan ton på jobbet om det var lätt att få ett nytt likvärdigt jobb.

Personligen är jag nöjd med att jobba. Jag trodde ju inte det men jag hade fel. Däremot var jag under flera år alldeles för sjuk för att orka med ett jobb och dessutom några år alldeles för oregerlig för att finna mig i något.

Men ärligt tror jag att vi som med list och lättja undvikit arbetsmarknaden är en pytteliten del av de arbetslösa.
Jag säger att om någon frivilligt lever på skit och ingenting i månaden för att slå dank - låt dom.

Jag betalar skatt för betydligt mycket dummare saker än så.