Idag var det kotknäckardags igen. Jag fick promenera till Möllan eftersom en ännu större vän av oordning hade snott min hoj. Ligister! Anyhoo jag knatade till möllan. Eftersom ärlighet är en av de andliga principer jag lever efter sa jag som det var: Jag har ont i röven.
Kiropraktorn bara skrattade, hon har humor, det är skönt. Det beror på hälsporren tydligen, jag får ont för jag belastar fel. Stetcha sätet är A och O. Det visste redan de gamla grekerna. Sen har jag ont i axeln också eftersom vissa hundar stannar ibland abrupt när vi är ute och cyklar. För att lukta på nåt viktigt kebabpapper eller så. Vissa hundar blir stadiga som små betonggrisar när dom stannar.
Jag läste den där boken om Staffar förexten. Den var helt ok,väldigt basic. Det verkar som att dom har annan hundkultur i England. Författaren ba: Din hund behöver minst en, helst två promenader om dagen. Eeehh...okej. I England kanske man släpper ut dom på bakgården vad vet jag.
Hon hävdade också ihärdigt att staffar behöver tröja och små hossor på vintern. Annars förfryser dom tassen så den trillar av.
Jag köpte en hundjacka till Saskia när hon var ett år eller så. Resultat: Hunden går ingenstanns utan trycker vid husväggen och skäms.
-Jag fäms mor, jag fäms, sa hon. Hon har lite svårt för tje-ljud. Sedan dess har hon sluppit kläder och hon har fortfarande alla tassar intakta.
Det jag tog till mig mest av var att jag som ägare inte ska blanda ihop mat med kärlek. Jag är alldeles för givmild med matrester och godsaker. Det råder skärpning här nu. Typ. I alla fall måste hon äta sin hundmat först...
Det där med att blanda ihop mat och kärlek är ett problem jag möter dagligen i mitt yrkesliv. Det där med stadig som en betonggris pga viktiga kebabpapper var det roligaste på länge. Baloosen han gillade inte kläder när han var yngling, men nu när han är gubbe älskar han sin ylletröja. /Trubbis
SvaraRaderaAha jag inväntar ålderns rätt dårå.
SvaraRaderaJa mat är ju ett stort glädjeämne för mig, jag misstänker att jag projicerar en del på den lilla nussikan. Samtidigt vet jag att hennes ätande är mitt ansvar och att hundar lider som fan av att bli överviktiga. Som Allan Edwall sjöng. En av fetma dör och sju av svält. Världen är upp o ner.