Jo alltså anledningen till succén känns uppenbar för min inre 14-åring.
Det är Dirty Dancing med huggtänder.
När jag var 14 var jag svår, rökte Gauloise och skolkade för att åka till Göteborg och sitta på fik och vara djupsinnig. Jadå det skrevs en och annan dikt.
Dom flesta killar var flottiga, pratade sprucket och inskränkte romantiken till att tafsa hårdhänt.
Tänk om jag i det läget träffat någon som inte var som alla andra. Någon jag faktiskt kunde prata med. Dom hade inte ens behövt kunna dansa som Johnny Castle.
Men jag drömde om ett "noone puts Baby in a corner"-moment. Gör inte alla det?
I både Twilight och Dirty Dancing är huvudpersonen en tonårstjej som inte har jättemycket gemensamt med sina jämnåriga. Sedan träffar hon kärleken och livet blommar upp. Helt plötsligt finns det ett sammanhang och en mening. Och ändlös bekräftelse.
Okej nu är det väl inte helt realistiskt att en människa ska lösa alla ens problem. Romantik är fin på film men svår i verkligheten.
Men som dröm var den vacker att få.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar